Drar en…

lättnadens suck…

M har hållt mig uppdaterad på förmiddagen. Letandet efter parkeringsplats gick sådär. Parkerade slutligen låååångt borta vid Studenternas IP. Fick bära allt till sjukhuset. Allt skulle inte med, tanken var att en del skulle stanna kvar i bilen för att kunna hämtas in vid behov. Då var tanken att bilen skulle gå in i parkeringsgaraget vilket den inte gjorde.
M kånkade. Märkbart oglad… fint sagt. Jag fick en mms bild på när de fikade, något de hann med innan 10 då de skulle skrivas in.

De tog sig till avdelningen. Får snabbt möte med dr J som vill förklara för M med bilder och ord.
Vi visste redan att operationen inte skulle ta bort hela problemet. De skulle såga isär de 2 benen i underarmen som är sammanvuxna i några centimeter innan armbågen. Sammanväxten gör att D inte kan vrida handflatan mer än till lodrätt läge och kan därmed ej ta emot tex tvål mm med den handen. Det gör också att det är svårt att bära tex en skål om man skall hålla i med båda händer upptill i kanten som man gör ibland då man bär saker, vridningen fungerar inte och det gör att han ställer armen i ett konstigt läge.
Nyheten nu var att dr J för att vara på den säkra sidan frågat andra doktorer med erfarenheter av detta om vinsten iom att göra operationen och det skulle inte vara en så stor vinst att operationen är värd att genomföra. Vi visste redan att risken för återväxt är 50%. Vi visst också att operationen kan orsaka att armbågen hoppar ur led i framtiden och var därför redan tveksamma själva på det hela. M och jag beslutade i går kväll hemma i soffan att första frågan till dr skulle vara “är det värt att genomföra denna operation”. Den behövde vi aldrig ställa.

Från att ha förberett allt och alla – dagis, vänner, släktingar, oss själva, Daniel, jobb osv på allt som komma skall. Jag har fixat så jag skulle få lifta till och från sjukhuset med en granne, jag har bett min mor och barnens farmor att vara hemma någon dag med D så M o jag skulle kunna sköta våra jobb, vi har sett att vi kommer missa fotografering på dagis, vi har bokat av och tackat nej till andra privata happenings… Nu har jag huvudvärk. Lättnaden är så total.

För det första så klart bara att slippa operation. Den är inte bara uppskjuten utan den blir inte av.
Sedan också att aldrig själv behöva ångra ett beslut som vi själva vart delaktiga i. Detta beslut är taget av läkare som vet vad de pratar om, flertalet med massor av erfarenhet.
D kommer tyvärr aldrig ha en normal högerarm men det skulle han inte fått av en operation heller.

Nu ska vi fira. Och njuta. Jag längtar såååå efter mina barn att jobbandet idag blir lidande.
Nu vet ni också.

Tack så enormt mkt för allt stöd mina älskade vänner!!!!!!!!!!!