Jag har massor med underbara människor runt mig. Många som bryr sig om och ställer upp. Ni finns i mitt hjärta och jag lovar att vända mig utåt den dagen jag “behöver”, eller rättare sagt orkar.
Jag är riktigt tråkig nu. Är inne i något slags mentalt motstånd. Jag strävar mot allt jag kan och försöker tränga undan allt. Men inte så pass att inte min hjärna vet vad som komma skall. Dock vet vi ju egentligen inte vad det är vi väntar på.
Mina rädslor är många. Att hålla D hungrig. Vilken tid är operationen? Hur länge ska han få vara hungrig? Sätta nålar. Sova på sjukhuset. Narkosen. Operationen. Efter. Smärtan. Hur länge kommer han att ha ont. Och HUR ont? Vad kommer vi kunna göra åt den? Dagen efter operationen är det sjukgymnastik – han måste röra på sin arm.
I 4 dagar satt D här hemma med handen i luften utan att använda den till något alls då han hade ett minimalt skruppsår i handen. Få honon med itusågade ben i underarmen att göra sjukgymnastik.
Kommer operationen att göra någon skillnad? Inte ens det vet vi med ngn säkerhet.
Jag gräver ner mig. Jag gråter. Jag våndas.
Utåt ser det bra ut. Bo hos doktorn. Laga lite på armen… Vad fan!
Kan man inte ha ett facit?
Nu går jag o lägger mig. Får se när det skrivs nästa gång. Och om vad.
Men jag lovar att jag vet vilka ni är som finns runt mig och då jag behöver prata så kommer jag höra av mig.
1 kommentar:
Förstår precis hur du känner dig just nu. Har inte varit med om något liknande men däremot är jag också den som tänker, gräver, gräver djupare, når botten, försöker ta mig upp... men hur? Att INTE VETA är nog de jobbigaste känslan ever!
Trots det måste man ju försöka se något ljust i det hela, hålla tummar, hoppas, hålla lite fler tummar... inte skitlätt... men man måste. För att inte stanna kvar på botten.
Jag kommer hålla alla tummar som finns! För D! För er! för allt! Och som säkert många skrivit finns jag här om du vill skicka ett sms, ringa och gråta en skvätt eller två.. skulle till och med kunna komma ner om det skulle behövas!
Kram! /H
Skicka en kommentar