Så hääääär stoooort...

... var skeppet!

Vabba på - ett och två...

Sämsta morgonen, sonen ville INTE på villkors vis vara hemma med mamman. Han grät så det stod härliga till - kändes väldigt uppskattande trots att det bara handlade om en väldigt trött, väldigt pappig och inte helt frisk kille.

Pappan och S drog mot dagis och jobb, sonen vaknade till och visade en mkt bättre sida.

Förmiddagen har gått, vi har lekt, myst, ätit och försökt få i oss hosmediciner mm. Nu sover prinsen medan jag bloggar, facebookar, uppdaterar mig på nyheter och skickar mail både för jobbets och min privata räkning. Snart dax att få liv i honom igen.

Min prins...

... fick inte den bästa starten i livet men mår så bra man kan med allt han gått igenom.
Vår dr har skrivit en artikel i läkartidningen om just detta där han tas upp som ett exempel, jobbigt i efterhand att läsa men skönt ändå att se att det var så tokigt som det kändes, var inget som vi förstorade själva. Ni kan läsa artikeln här:
http://ltarkiv.lakartidningen.se/2011/temp/pda40362.pdf

När allt fungerar… om bajs…

Jag har inte sovit så mkt i natt, har rent av sovit riktigt kasst. Däremot fick jag lite tid att fundera på. Funderade på massor med saker men en grej gav lite mer känsla än andra. Hur bra men har det när saker bara fungerar.

Tänker i detta läge på D och hans mage. Som vi kämpat med detta sedan han började bli förstoppad vid 4 månaders ålder och helt ovetande om framtiden tyckte DET var kämpigt. Allt vår lilla prins fått gå med om sedan, allt vi fått hänga med på, som man fått jobba. Att vi knutit honom till oss på ett ganska onaturligt sätt. Inte haft möjligheten att ha barnvakt varken morgon eller kväll innan han blev 1 och vi var klara med allt efterarbete efter operationen.

Efter det var det dagligt jobb med magen, att få till bajseriet. Klyx hit och klyx dit. Alltid denna fundering om han behöver/ska/vill bajsa. Ska vi åka någonstans på eftermiddagen så måste man fixa detta innan, ska man åka någonstans på dagen måste man planera så det inte blir när man är borta behovet finns då man i så fall måste ha med sig doningar för detta. Ont i magen, tråkigt med lavemang osv osv…

Tankarna om dagis… om han får ont i magen där… om, om, om…

I juni i år så helt plötsligt en dag sa D att han var bajsnödig. Vi gick in på pottan bara för att testa och hallelulja han fixade det själv! Har visserligen hänt någon enstaka gång men vi var så glada så vi jublade. Sedan gjorde han så dagligen i ett par veckor. Helt otroliga veckor. Han var stolt som en tupp och överlycklig över att slippa klyxet. I juli kom ett bakslag och jag kände att nu var det nog slut igen. Men nope – 3 dagar med hjälp så var vi på banan igen.

Nu är det slutet av november, D har nog fått kanske 4 klyx sedan juli och det har vart mer vid tillfällen då han kanske inte skulle behöva dem utan det är M och jag som oroat oss och gett för säkerhets skull. Han säger endera till själv och får gå till pottan annars sätter vi oss där ändå varje kväll och han bygger både hus och gruffalos som han själv uttrycker det.
Han äter bättre och jämnare och sover mycket bättre. Han har varit 2 helger hos sin mormor och morfar i Dalarna och jag har inte tänkte alls på något problem med magen.

Nu äter ju D en tarmreglerande medicin, i lite större dos än vad vi hoppas att han skall göra snart, men den gör att allt fungerar – riktigt bra.

I bland säger han att han inte är nödig och man stressar upp sig – men jag räknar aldrig gångerna eller funderar över om hans lillesyrra gjort nr 2 under en dag – där förutsätter man bara att det kommer när det behövs.

Vad snabbt man vänjer sig vid saker som fungerar bra. Något jag verkligen funderat över dygnet runt i ca 3 års tid bara numera fungerar. Helt otroligt bra.
Jag följer vänner som jag fått genom att D fötts med de saker han har och de har barn med samma/liknande och alla har inte lika lätt. För någon har det gått så bra så barnet tom slutat med mediciner och numera är “normala” och en del kämpar hårt med klyx, slangar, oljor, mediciner osv…

Jag hoppas alla får uppleva det vi gör nu, lugnet runt alltihopa. Jag hoppas oxå så innerligt att det bara fortsätter fungera för oss. Jag som ställt in mig på att vi skulle få operera knappar på magen osv och en dag bara försvann allt.

Ville bara dela med mig – skrev mkt om det då det var jobbigt.

Underbar dag med min D.

D är löjligt pappig nu, allt handlar om pappa, ibland får jag inte ens hälla upp hans välling för det ska pappa göra... Pappa ska natta, pappa ska klä på, pappa ska hit och pappa ska dit. Är pappa borta av ngn anledning kan man ju grina lite för det o pappa är räddningen på allt ont.

Det blir lite svårt att komma in i gemenskapen då vi dessutom har en dotter som är 2 år snart och MAMMIG... Så när jag försöker få en liten stund med D så kommer S o gormar o skriker medan hon gör allt för att få all uppmärksamhet.
Vi har planer på att ordna så vi får lite egentid med varsitt barn och växla men så långt har vi inte kommit riktigt än - vi har så himla mkt vi vill göra tillsammans allihopa än så länge.

Så igår. D hade tid på öron-näsa-hals o vi drog till Enköping medan M lämnade S på dagis. Han var verkligen världens duktigaste kille under hörselkontroller, undersökningar o allt. Vi lekte i väntrummet mellan de olika delarna och var klara efter ungefär en timme.
När vi åkte hemåt så såg jag hur mkt klockan blev. Vi hade fått ordinerat att gå och köpa en sak på Apoteket som man "tryckutjämnar" med då trumhinnan är inåtdragen, med hjälp av detta ska den "ploppa" ut och efter en tids användande kanske hålla sig ute.

Vi tog beslutet att D skulle följa med mig till jobbet istället, jag har apotek i samma hus som jobbet är i och jag skulle vara tvungen att åka tidigare i vilket fall. Till tåget och iväg till jobbet med en mkt glad kille till sällskap.

Jag har underbara kollegor som alla lekte med D på ett eller annat sätt, han fick låna stämplar från ekonomiavdelningen, leksaksbilar från sales, tjejen i receptionen fick en speciell plats i D's hjärta då hon fixade fram klisterlappar, leksaker och tog med honom till konferensrummet för att rita på whiteboarden...

Man blir dock hungrig av att jobba så pannkakor satt fint - till det fick han en päronmer som han fick hämta i vår drickaautomat - bara det var spännande...

Sen insåg jag att de viktigaste delarna var avklarade och jag ville lämna lite arbetsro till mina kollegor så vi åkte hemåt.

2 minuter senare såg det ut såhär:

Han sov helt löjligt djupt. Jag fick honom inte att vakna och det slutade med att jag fick bära D, alla väskorna och det vi shoppat på Hemköp av tåget, trappa ner och upp, tvärs över hela pendlarparkeringen o sedan böka in honom i bilen och köra hem. Hemma bar jag in honom på soffan och då jag lagt honom sov han i kanske 5 minuter till innan han vaknade o var piggelin. Vi fixade lite hemma o sedan promenerade vi till dagis o hämtade hem världens trotsigaste lillesyrra.

Eftermiddagen var bra, D hade ändrat inställning lite, skulle sitta brevid mig och äta middag tom, underbart med lite kontakt! Får se till att ta tillvara på de där stunderna jag kan göra något själv med min prins - verkar vara väl investerad tid.

Sova.

Var inga problem att få grynen att sova. De somnade sött.

Sy blev det inget av med. Har istället samlat massor med ny inspiration på nätet, är så full med idéer nu att jag tror jag snart spricker!

Nu ligger jag med lätt huvudvärk på min kudde, ska försöka få lite sömn.

Natti <3

Drar en…

lättnadens suck…

M har hållt mig uppdaterad på förmiddagen. Letandet efter parkeringsplats gick sådär. Parkerade slutligen låååångt borta vid Studenternas IP. Fick bära allt till sjukhuset. Allt skulle inte med, tanken var att en del skulle stanna kvar i bilen för att kunna hämtas in vid behov. Då var tanken att bilen skulle gå in i parkeringsgaraget vilket den inte gjorde.
M kånkade. Märkbart oglad… fint sagt. Jag fick en mms bild på när de fikade, något de hann med innan 10 då de skulle skrivas in.

De tog sig till avdelningen. Får snabbt möte med dr J som vill förklara för M med bilder och ord.
Vi visste redan att operationen inte skulle ta bort hela problemet. De skulle såga isär de 2 benen i underarmen som är sammanvuxna i några centimeter innan armbågen. Sammanväxten gör att D inte kan vrida handflatan mer än till lodrätt läge och kan därmed ej ta emot tex tvål mm med den handen. Det gör också att det är svårt att bära tex en skål om man skall hålla i med båda händer upptill i kanten som man gör ibland då man bär saker, vridningen fungerar inte och det gör att han ställer armen i ett konstigt läge.
Nyheten nu var att dr J för att vara på den säkra sidan frågat andra doktorer med erfarenheter av detta om vinsten iom att göra operationen och det skulle inte vara en så stor vinst att operationen är värd att genomföra. Vi visste redan att risken för återväxt är 50%. Vi visst också att operationen kan orsaka att armbågen hoppar ur led i framtiden och var därför redan tveksamma själva på det hela. M och jag beslutade i går kväll hemma i soffan att första frågan till dr skulle vara “är det värt att genomföra denna operation”. Den behövde vi aldrig ställa.

Från att ha förberett allt och alla – dagis, vänner, släktingar, oss själva, Daniel, jobb osv på allt som komma skall. Jag har fixat så jag skulle få lifta till och från sjukhuset med en granne, jag har bett min mor och barnens farmor att vara hemma någon dag med D så M o jag skulle kunna sköta våra jobb, vi har sett att vi kommer missa fotografering på dagis, vi har bokat av och tackat nej till andra privata happenings… Nu har jag huvudvärk. Lättnaden är så total.

För det första så klart bara att slippa operation. Den är inte bara uppskjuten utan den blir inte av.
Sedan också att aldrig själv behöva ångra ett beslut som vi själva vart delaktiga i. Detta beslut är taget av läkare som vet vad de pratar om, flertalet med massor av erfarenhet.
D kommer tyvärr aldrig ha en normal högerarm men det skulle han inte fått av en operation heller.

Nu ska vi fira. Och njuta. Jag längtar såååå efter mina barn att jobbandet idag blir lidande.
Nu vet ni också.

Tack så enormt mkt för allt stöd mina älskade vänner!!!!!!!!!!!

Jobba...

S på dagis, jag på tåget till jobbet och grabbarna gör sig redo för avfärd till sjukhus.
Ska jobba till eftermiddagen sen måste jag hem o hämta S på dagis.
S tyckte inte det kändes rätt idag att lämna D hemma när vi åkte till dagis. hon såg ledsen ut, sa "Daniel... Kom" sträckte ut handen..

I morgon bitti skA vi ta oss upp, göra oss i ordning, jag ska lämna S tidigt o sedan jäkta till sjukhuset. Farmor hämtar S så jag behöver inte stressa hem för det.

På fredag ska jag upp tidigt och lämna S på dagis, hon få nog stanna lite senare än vanligt, baksidan med att bo långt från släktingar. Hem till S.

Förhoppningsvis får killarna komma hem på lördagen. Annars får jag stuva in min S i bilen och åka till Uppsala för att hälsa på. Tokigt liv det känns som just nu. Någonstans på vägen är tanken att det skall förtäras mat och sovas oxå... Jisses..

Underbara ni!

Jag har massor med underbara människor runt mig. Många som bryr sig om och ställer upp. Ni finns i mitt hjärta och jag lovar att vända mig utåt den dagen jag “behöver”, eller rättare sagt orkar.

Jag är riktigt tråkig nu. Är inne i något slags mentalt motstånd. Jag strävar mot allt jag kan och försöker tränga undan allt. Men inte så pass att inte min hjärna vet vad som komma skall. Dock vet vi ju egentligen inte vad det är vi väntar på.

Mina rädslor är många. Att hålla D hungrig. Vilken tid är operationen? Hur länge ska han få vara hungrig? Sätta nålar. Sova på sjukhuset. Narkosen. Operationen. Efter. Smärtan. Hur länge kommer han att ha ont. Och HUR ont? Vad kommer vi kunna göra åt den? Dagen efter operationen är det sjukgymnastik – han måste röra på sin arm.
I 4 dagar satt D här hemma med handen i luften utan att använda den till något alls då han hade ett minimalt skruppsår i handen. Få honon med itusågade ben i underarmen att göra sjukgymnastik.

Kommer operationen att göra någon skillnad? Inte ens det vet vi med ngn säkerhet.

Jag gräver ner mig. Jag gråter. Jag våndas.
Utåt ser det bra ut. Bo hos doktorn. Laga lite på armen… Vad fan!
Kan man inte ha ett facit?

Nu går jag o lägger mig. Får se när det skrivs nästa gång. Och om vad.
Men jag lovar att jag vet vilka ni är som finns runt mig och då jag behöver prata så kommer jag höra av mig.

Måndag... For real!

S sov helkasst, har legat halvvägs upp på hennes säng från min madrass på golvet. Hon har vaknat med max 10 minuters mellanrum o gnytt, gråtit, ropat - hon håller på att få några hörntänder så jag räknar med att de är boven. Drygt hur som.

2 glada barn. Fixar hemma. D får se klart Dora men sen måste vi dra. Dora tar slut, barnen är duktiga o klär sig, D ska vänta utanför dörren och kliver ut varpå lillasyster går efter. För att ta sig ner på marken från trallen sätter hon sig och åker på rumpan, det har regnat ordentligt o hon blir genomblöt, mamman sliter med ett par torra byxor på vägen ut, känner mig som en mindre lyckad mamma o sätter blött barn i bilen.

"mamma, kör du rally" frågar D. Parkerar, in och byta byxor, packa upp alla kläder, hänger i smyg in byxor som M tagit hem av misstag med annat barns namn i, vinkar o rusar vidare.
Prinsen lämnas in, vi packar upp, lämnar kort rapport och vinkar. Minns ett vagt minne att ett örngott skulle tas med... Jo, M hade med det han hade innan hem i fredags, mamman kör rally igen. Hittar ett örngott med snobben på, namnar det slarvigt och rusar ut till bilen - som börjar bli van rally-bil nu. Ingen ser mig då jag hoppar in i hallen på sonens avdelning, lägger snobben på hyllan och rusar ut till bilen.

Växlar några ord med den underbart trevliga rektorn. Sätter mig i bilen medan jag fipplar fram SJ's app. Tåget jag åker med när jag lämnat barnen är aaaaalltiiiid sent så det brukar inte vara någon brådska men just idag bestämde de sig för att vara i tid... Men jag hann, med kanske 1 minuts marginal...

Måndag som sagt, är slut innan tåget till jobbet ens lämnat perrongen...

Söndag.

Killarna på bollek, S o jag myser hemma. Vi har plockat undan lite och ska senare ta oss på höstmarknad på säbyholmsskolan. Just nu är det verkligen perfekt höstväder ute!

Det var frost i morse. Vintern närmar sig och jag tror snart även väder + temp motsvarar vad man får kalla för höst.

D är täppt i näsan, ngt som står som eventuellt hinder för att operationen ska kunna bli av. Måste ringa dem i morgon, vi vill självklart inte utsätta D för någon slags fara men det ligger en hel del mentalt jobb bakom detta. En hel del försiktigt samtalande med D för att han inte skulle få en chock då de gör annat än kikar på nacken o klämmer på magen. Vi är inte sugna på att ladda igen, vi är inte sugna på op heller men där har vi inget val, det är nu eller senare..

Nu ska jag fixa håret och packa skötväskan. So long!!

Mammahjärtat smälter…

I morse fick vi massor gjort hemma, barnen vaknade redan 6 båda två och M skulle lämna idag.
Jag gick mot dörren o sa hejdå till mina små gryn, D kikar upp från vad det nu var han lekte med och sa:
”hejdå min prinsessa-mamma, jag älskar dig”

Ojojoj… jag blev så rörd att jag hade kunnat springa in o ta honom i knät o kramas hela dagen… men nepp – livet styrs av en klocka o den var för mkt.

Ekorrhjulet snurrar...

Jag är mitt inne i det.
Vaknar, lämnar barn på dagis, jobbar, skyndar hem till barnen, tvättar, äter, leker, plockar, nattar, syr, går och lägger mig, klockan ringer...

Dagarna går i en rusande takt. Snart oktober, snart operationsdax...
Tanken tränger sig på, det är oundvikligt. Hur ska vi göra allt? Mattias kommer vara på sjukhuset hela tiden, jag vill vara där så mkt som bara går. Vill oxå vara med S så mkt som möjligt.

I helgen ska vi skjutsa barnen halvvägs till mina föräldrar. Sen ska vi hämta dem på samma sätt på söndag. Här hemma ska det städas o ätas ngt gott.

Nu måste jag sova, i morgon får jag packa då jag kommit hem.

Natti!

Mina fina då jag lämnade på dagis i morse.

En nattad S.

Kvällens middag.

Onsdag.

Ja jisses. En sån dag.
- Har följt rapporteringen om lille Noah
- jobbat så mkt det bara gått
- skyndat hem till mina egna små gryn
- postat traderasaker
- hämtat ut ellos-paket
- köpt en tripp-trappstol som ska piffas upp
- ätit pizza
- badat barn
- nattat barn (utan napp för fjärde kvällen)
- sytt
- virkat
och nu ska det sovas.

Allt har inte gått som jag önskat, som andra önskat. Jag hoppas dock innerligt att allt ändå blir bra i slutändan, snart.

Tripp-trappstolen annonserades på Facebook i en säljgrupp för vår kommun och tur som en tok var jag först till kvarn, planerna för den (och den vi redan har) finns klara i skallen, där jag nu lagrar väldigt mkt pysselplaner.

Sofie har somnat hemma utan napp 4 kvällar nu, 2 dagar har hon sovit lunch på dagis utan att be om den alls och i dag har hon inte haft den en sekund. Blåsor på tungan verkar vara bra för nåt i alla fall, även om jag helst sett att mina barn sluppit dem helt.

Nu MÅSTE jag försöka få lite sömn. Hoppas allt jag beställt kommer snart!

Dag 2.

Lämnat mina små på dagis för andra dagen i rad. Kanske man snart kan börja slappna av och tro på att inga bakslag eller nya sjukor inträffar de närmaste dagarna?

S har ätit klart sin äckelmedicin i morgon kväll, munblåsorna är på väg att ge med sig helt och hon sover åter gott om natten.

D var ute och knallade inatt. Ropade på sin pappa vid grinden till trappan men vad jag förstått ska han ha varit vaken iaf.

Jag väntar på tåg. Det blåser och träden börjar inta andra färger än grönt. Hösten är här... Inte på riktigt dock då medeltemperaturen måste vara under ngn viss grad i 10 dagar för att det ska få räknas som höst och det har den inte vart men i min värld är det då banne mig inte sommar längre!

Less på bacilusker…

Dra nu!
Ut ur mitt hus!
Släpp taget om mina barn!

S var till dr idag. Sänkan har sjunkit (ca 90 i måndags) till 25 idag. En klar förbättring! Febern släpper dock inte greppet helt. Hon har nu även börjat få blåsor på tungan. De irriterar. De gör ont.
Minns i december 2009 då D åkte på en dunderförkylning (LÄS HÄR) och slutade med nappen på grund av just blåsor på tungan… Nu vill jag ju inte att det skall bli så illa för S också men just det hade ju en speciell vädning för oss. Har alltid sagt att vi kommer få mekigt med nappen för S och det visar sig men nu åker den ut rätt snabbt hos henne med.

Är duktig på att säga saker. När jag fött D brast ju blindtarmen för mig. Inlagd på sjukan i 10 dagar eller vad det var med ganska ordentlig operation och massor av antibiotika. Med S i maggen var jag lagom kaxig – “man har ju bara en blindtarm som tur är”… ändå låg jag där 7 dagar efter att S kikat ut med en kraftig livmoderinflammation…
Man ska aldrig säga aldrig.

I morgon är det min tur att vabba igen. Skönt då man vet i förväg iaf så det är fixat med en annan person som kommer och gör en del av mitt jobb, är aldrig kul att sätta kollegorna i skiten.

För helgen har vi lite planer, får se hur mkt av dem man vågar sig på efter natten och morgondagen. Nu börjar det iaf bli dax att sova så jag ska tacka för mig.

Sov sött!

Sykväll.

Har jobbat idag, härligt att komma hemifrån lite, får ny energi.
På lunchen stegade jag ut i sundbyberg med målet hos en tygaffär jag hittade på nätet, 1200 m2 tyg mm. Härlig affär, shoppade några saker, snabbade mig tillbaks till kontoret och klämde i mig lunchen innan jag drog i högsta växeln och jobbade på innan det var hemfärd.

Har lekt med barnen, småfixat lite innan hela familjen samlades runt bordet och pysslade. M och barnen degade medan jag ritade upp mönster och klippte lite tyg.

Då barnen somnat och jag pratat lite hälsa och väder med min far så satte jag mig vid symaskinen.
Dagens sydda:

2 haklappar och 3 mössor.
Många frågar vad jag ska göra med alla haklappar, en fråga jag själv börjar ställa mig nu när jag har 10 färdiga, 2 utklippta, en stor tygbit att klippa av (räcker kanske till 5-6 st) men jag vet inte! Det var så skoj att sy mest. Kanske om jag hamnar på en loppis att man slänger fram dem på ett bord oxå?!
Mössorna är också mest bara övning än så länge, D ville ha en med kungen på så det märket ska strykas på, har en barbapappa till S och sedan tänkte jag fortsätta sy såna oxå. Utöver det har jag massor med annat jag vill sy oxå, återkommer om vad :)

Annars så har vi fått veta idag att D's operation blir av den 13/10. Något jag fasar inför, kommer försöka förtränga det jobbiga i ett par veckor till. Var dock tvungen att ringa och få veta det inför en sak med jobbet.

Hälsan just nu då?! S är mkt mkt bättre och planen just nu är att lämna båda barnen på dagis i morgon, håller tummarna för att allt fortsätter bra. D har 2 dgr kvar av penicillinet och S har 7 dgr eller nåt.

Nej nu blev det sent, dags att sova!
Natti Natti!!

Tisdag i vab-landet.

Dagen har vart rätt bra. S fortsätter ta medicinen utan större motstånd.
Att D tar sin dagligen utan att tveka glömmer jag att nämna, det är en sån sak vi numera tar för givet - superduktigt!

S har vart myyycket piggare, börjar nog bli ordentligt less på att gå hemma nu. D är ju på dagis på dagarna så det händer inte så himla mkt för henne. I morgon får jag iaf åka och jobba! Ser fram emot det. Hade man vart hemma själv skulle man få massor gjort, hade man vart hemma med friska barn hade man kunnat hitta på massa skoj men att vara hemma med ngn som ska bäras och roas varje sekund blir man lite smått knäckt. Samtidigt vet man väl att högarna på jobbet bara växer.

Det blåser son fasen ute. Ska försöka sova lite så jag orkar lämna prinsen på dagis innan jag åker ner och hoppas att det tänker gå ngt tåg.

Natti!!

En bättre morgon.

Klockan ringde i vanlig ordning. Trött som en galning efter ytterligare en ordentligt bökig natt stängde jag av och somnade om. Typiskt obra.
Även om S o jag blir hemma idag också så har de andra 50% av familjen en vardag som rullar på.
D har dessutom en tid hos en öronspecialist i Uppsala.

Sov 10 minuter o sen hörde jag att både M o D var vakna. Vi hann med allt som skulle göras och en timme senare, då killarna gick ut genom dörren slog S upp sina blå.

Feberfri, glad och lila söt som alltid.
Vi har fått i penicillinet, jag har fått i mig 2 koppar kaffe, det leks och sjungs. Underbart med förbättringar!

Ute blåser det rätt hårt. Ska visst vara ca 10m/sek idag, 12 på eftermiddagen. Får se det hela positivt och känna ngt slags mys i att få hålla mig inomhus.

Ser fram emot att höra hur det gått hos öronspecialisten i eftermiddag.

Familjen sjuk.

Ja herregud, ska det aldrig ta slut?
Enköping med D i lördags för mer/annat penicillin då öroninflammationen var kvar i full kraft.
S körde ju sina 41 (40,9) grader i natt o jag ringde till vårdcentralen i morse, fick en tid till 13.15 och S o jag brummade ner till centrum, postade lite brev/paket, shoppade lite saker o sedan kastade vi oss in till samma dr som D träffade förra torsdagen. Han hade redan bokat in S på “stick i fingret” och halsprov…

Nervösa mamman satte sig på plats, tog S i knät o hon kollade med stora ögon på allt som fanns att kolla på… Sköterskan kommer, ler och frågar om det är mamman eller tjejen som ska stickas… ser besvikelsen då jag meddelar att det inte är jag. Hon sätter sig ner, börjar med långa bomullspinnen som ska framkalla kväljningarna… inte ett ljud.
Nålen kommer fram. Vi lekte picka i fingret i väntrummet… Gjorde ett låtsaspick med fingret på hennes finger… Hon såg mest chockad ut, tanten låtsades ju inte… Sen skiner hon upp som en sol – PLÅSTER! Mallig som bara den kliver hon ut från labbrummet och säger gång på gång – plåster… plåster…

Dr ser på S. Läser på datorn. Stoppar ner stora glasspinnen i halsen. S säger AAAAAHHH… precis som vi övade på hemma. Dr lyssnar på ryggen.
Domen: halsfluss OCH öroninfektion. Penicillin. Kåvepenin.

Barn tycker inte om Kåvepenin. Damen på apoteket frågar… är hon vad vid Kåvepenin eller är hon duktig i övrigt med medicin. Jag meddelar att jag är medveten om att det smakar allt annat än gott och att vi försöker. Hon har aldrig ätit penicillin. Tror knappt på det själv. Hon kommer vägra.
Hemma tar vi fram medicinen. Häller upp de 4 ml som hon ska ha… tveksamt sticker vi fram skeden. Hon sväljer och gapar igen. Samma sak på kvällen, äter det utan att klaga. Min duktiga tjej!

Nu ska jag sova. Hoppas alla är piggare redan i morgon. En hemmadag till för mig o sedan blir det jobbelijobba.

Natti.