Oro.

Det känns som jag alltid har/får/skapar saker jag kan oroa mig för.
Framförallt så kan sjuka barn oroa mig till kollaps. Jag blir paralyserad och analyserar minsta harkling till idioti.

I dag fick jag ett samtal på jobbet om att D kändes febrig och var hängig. Upptäckten gjordes efter att han kommit hem med sin farmor och med S.
Då M kom hem hittade han fram örontermometern som visade 38,7 och 40 minuter senare när jag kom hem 39,4 och då hade han fått panodil sedan en tid tillbaka. Han klagade på huvudvärk och en stund senare somnade han då han var så trött och inte hade sovit ngn lunch på dagis.

M bar upp honom till sängen då det var läggdags och gav en dos Ipren som inte heller känns som den gjort ngn nytta och nu när M tog tempen var den 39,3.

Jag har läst om feber på nätet och som vi alla vet är det mkt vanligt med just denna åkomma. Däremot verkar det som den ska sjunka med febernedsättande mediciner. Det gör den ej. Vi får avvakta till i morgon och se - hur många gissar på ett öra?

Så, huvudvärk och feber. Om man googlar det så får man rådet att kolla om barnet är stelt i backen bl a.
Ni som känner oss vet ju att D ALLTID är stel i nacken... Hur ska man märka skillnad...

Hur som - jag är orolig. Men så förbannat trött att oron antagligen inte kommer hålla mig vaken idag. Vi får se.

I morgon vore nice att vakna med en frisk familj. Gonatt!